Från helvetet och ut i ljuset, ett reportage om hedersrelaterat våld

FacebookTwitterLinkedInPinterestShare
You must consent to third-party cookies to view this content.You must consent to third-party cookies to view this content.
Student Work

Grade 8 was assigned to interview someone who has been mistreated or abused. This is one student's exceptional interview on such a horrific topic. 

Från helvetet och ut i ljuset

Ett reportage om hedersrelaterat våld - Kvinnan i reportaget lever under skyddad identitet och jag har därför valt att undanhålla hennes namn. Följande namn på personer i de olika händelserna är dessutom censurerade för att försäkra om hennes trygghet.

UPPSALA: Afghanska ”Zayda Haddad” är idag 21 år. Hon lever under skyddad identitet efter att under hela sin uppväxt varit utsatt för förtryck genom våld och hot. Zayda blev ett offer för graviditet efter våldtäkt som nittonåring, men har idag hittat livsglädjen igen. Det här är Zaydas historia.

På ett fik i Uppsala hade vi bestämt träff för att utföra den länge planerade intervjun. Snön hade lagt sig fint i staden och den skimrade i vintersolen. Utanför fönstret rusade äldre som små förbi genom snömassorna. Det tog inte lång tid förrän en lång kvinna med svart axelkort hår klev in i byggnaden. Hon flackade med blicken sökande efter mig och jag lyfte en hand för att visa min närvaro. Vi hälsade, men hon tittade mig inte i ögonen. Jag plockade fram min dator samtidigt som Zayda torkade bort en droppe från pannan. Hennes yttre speglade nervositet. Efter detta ställde jag min första fråga.

Vad jag har förstått, har du upplevt förtryck länge. Men hur gammal var du när det hela började?

Zayda tittade upp i taket och kliade sig fundersamt i håret innan hon svarade.

Jag skulle nog påstå att jag upplevde en typ av hedersförtryck redan som sjuåring. Det var många små händelser som byggde på hedern. En specifik händelse minns jag väl. Vi hade precis flyttat till Sverige och jag hade träffat en svensk kille i skolan. Vi hängde mycket och en dag följde han med mig hem för att leka. Mina föräldrar blev mycket arga på mig. De berättade att jag inte fick lov att umgås med honom längre. För dem var det orimligt att jag skulle socialisera mig med någon svensk. Jag förstod inte alls varför det var så fel, och jag kan minnas hur jag grät länge den kvällen.

Jag såg hur Zayda andades ut. Ur mitt perspektiv såg hon lättad ut efter att ha berättat. Hon verkade skygg, tittade ofta ner i bordet och harklade sig.

Har heder och rykten alltid varit viktigt för dig, din släkt och familj?

Hedern har alltid varit viktig för min familj. Den har i stort sett följt mig under hela min uppväxt. Jag fick tidigt lära mig att släkten i Afghanistan inte fick bli förnedrad. Då skulle de bli vansinniga och utesluta vår familj, vilket mina föräldrar beskrev som oerhört pinsamt. Att få ett rykte var min värsta mardröm och det ledde till att jag höll mig undan i skolan och från vänner. Under denna perioden var jag väldigt blyg. Alla mina handlingar gjorde jag med hedern i åtanke.

Förstod du att på det sätt dina föräldrar begränsade dig var fel?

Zayda andades in som för att säga något. Men precis innan några ord lämnade munnen stannade hon upp, vred huvudet på sned och gav ifrån sig en suck.

Ja… det gjorde jag. Åtminstone när våldet blev inblandat i de så kallade straffen. Tanken att berätta för någon vad som pågick cirkulerade alltid i bakhuvudet. Det kan störa mig något otroligt att jag verkligen visste att det jag blev utsatt för var fel, när jag inte valde att be om hjälp. Ibland kan jag inte göra annat än att lägga skulden på mig själv, trots att jag vet att jag inte kunde påverka det som hände mig. Det var såhär min kultur fungerade.

Du beskriver mycket om det våld din familj bedrev mot dig. Vad kunde de göra mot dig och till vilken grad behövde det gå för att de skulle välja att skada dig?

Zaydas blick vandrade mellan mig och fönstret. Hennes andningar blev fler, men kortare. Jag hällde upp ett glas vatten till henne och bad henne att gå ut och ta lite behövlig luft. När hon kom tillbaka var hon mer lugn. Dock förstod jag att det var en fråga som väckte gammal oro.

Ursäkta. Det var länge sen jag reflekterade över detta på djupet. Men jag vill gärna dela med mig av det, jag har lovat mig själv att hjälpa andra i min situation.

Jag förstår, ta din tid. Bryt om du behöver det.

Våldet utfördes till mestadels av min pappa eller min bror. Det kunde variera. I bästa fall kunde jag få en örfil men ibland tvingades jag genomlida flera minuter av sparkar och slag. Någon enstaka gång kan jag till och med minnas att de tog strypgrepp på mig. Det var hemskt, jag trodde att de skulle döda mig.

Zayda slutade prata och drog ned polokragen som dolde hennes hals. På halsen bevittnade jag ett flera centimeter stort märke. Jag studerade det men Zayda blundade hårt innan hon kavlade upp kragen igen.

Min bror… han tog en gång så hårt kring min hals att jag fick märket. Det var efter att jag hade kysst en pojke i skolan, någon hade sett oss och berättat för honom. När jag kom hem var det ett rent helvete.

Våldet kunde så att säga bygga på både det ena eller det andra. Ofta kretsade det kring att jag hade umgåtts intimt med andra människor då det var en faktor som kunde vanhedra släkten.

Jag lät min hand vila på Zaydas under tiden hon berättade för att skapa ett förtroende och visa mitt stöd. Hon log samtidigt som en tår slingrade sig ner längs hennes kind. Tystnaden skildrade sig i någon minut till.

Vi pratade kort innan över telefon kring det som hänt dig. Skulle du kunna berätta om kvällen för övergreppet?

Mm, jag ska försöka. Men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Min farbror, eller kvällen. Allting, gick så snabbt. Jag var 19 år. Ensam hemma i lägenheten, det var en helt vanlig kväll. En torsdag. Plötslig hördes flera hårda knackningar mot dörren och jag reste mig från soffan för att öppna. Omedveten om vad som väntade mig. Jag vet inte vad jag trodde, kanske trodde jag ingenting alls. Min farbror stod på andra sidan men det var något främmande med honom. Blicken han gav mig var svart. Han verkade befinna sig utom räckhåll från sin egen kropp och kontroll. Nu i efterhand kan jag anta att han var påverkad av något mycket farligt. Jag sade ingenting eller snarare hann jag inte säga någonting innan han slängde sig över mig. Sedan kändes varje sekund som en evighet.

Avslitna kläder, slag och hot. Jag ville inte inse det jag blev utsatt för. Det var jag som låg nedtryckt på sängen med min farbrors nakna tunga kropp ovanpå. Det var jag som blev brutalt våldtagen vaginalt, analt och oralt i flera timmar. Det var jag, trots att min själ bevittnade vad som hände mig från hörnet av rummet. Åtminstone var det så det kändes. Jag lämnade min kropp för att slippa smärtan. Innan han gick förklarade han utförligt hur han skulle döda mig om jag någonsin berättade för någon vad han hade gjort. Hela natten låg jag kvar på de blodröda lakanen och grät. Tomheten grävde i mig och kroppen dunkade av smärtan. Jag kände mig smutsig och vettskrämd i flera veckor efter händelsen.

Blicken Zayda gav mig var sorgsen, hon såg blek ut. Kinderna var inte längre torra. När hon skulle lyfta upp glaset för att dricka såg jag hur hennes händer darrade. Mina ögon fylldes av tårar där jag satt i tystnad för att försöka bearbeta det jag nyss fått höra. Hon tittade upp på mig och log för att visa att det var okej. Det var det inte. Jag reste mig upp för att krama henne. Vi lät stunden vara, den var fin.

Hur gick du vidare efter våldtäkten och vågade du berätta för någon om det som hände dig.

Jag kunde aldrig gå vidare. Våldtäkten lämnade ett spår.

Innan hon fortsatte tvekade hon.

Några veckor efter övergreppet fick jag inte min mens som vanligt. Jag började må illa ofta och min mage svullnade. Jag köpte ett graviditetstest och bröt ihop när det visade positivt. Paniken och ångesten var värre än något annat jag någonsin upplevt. Det värsta var skulden. Hur skulle jag berätta för mina föräldrar och vad skulle hända med barnet. Jag mådde allt sämre, gick in i en depression och led av grov ångest. Min livslust var som bortblåst. På något sätt var det som fick mig att kämpa miraklet inuti mig. Kanske hade jag inte suttit här idag utan henne och det är jag tacksam för.

Den blyga sidan av Zayda jag sett tidigare rann ut i sanden. Jag kunde se att hennes dotter väckte livsgnistan i henne. Hon pratade energiskt med mycket engagemang.

Mina föräldrar tog beskedet med ilska och skam. Ibland har jag förhoppningar om att det var var för att jag utelämnade den detalj att jag blivit våldtagen av pappas bror. Även om det är minst troligt. De önskade livet ur mig, blev våldsamma och sparkade flera gånger mot magen i hopp om att fostret skulle dö. Mot alla odds överlevde hon, dock inte utan skador. Sparkarna deformerade hennes skallben och har gett henne flera svårigheter. Aldrig i hela mitt liv hade jag mått så dåligt som jag gjorde då. Jag isolerade mig själv från omvärlden och hoppades på att försvinna.

Mot slutet blev Zaydas röst åter stillsam. Hon log svagt men flackade med blicken som vandrade mellan möbler och min ögonkontakt. Jag såg dock hur hon var motiverad att berätta, trots att det var tufft. Jag log tillbaka. Hon skakade på axlarna och sträckte på ryggen innan jag fortsatte.

Hur ser ditt liv ut idag och vad är det du vill förmedla med din historia.

Jag lever idag under skyddad identitet med ett ständigt överhängande hot från min släkt och familj. De kommer aldrig att sluta leta efter mig och jag kommer aldrig att kunna vara densamma igen. Men jag vet att jag är lyckligare utan dem. När jag födde Lea, min dotter, förändrades mitt perspektiv på precis allting. Jag förstod Guds vilja och det som tidigare fick mig att vilja dö väckte mer liv i mig än någonting annat. Jag har växt som människa, börjat uppskatta det jag har och funnit den jag är. Aldrig kommer jag att undanskymma min historia på grund av rädsla. Jag vill att alla ska höra. Men jag söker inte efter sympati eller empati genom att berätta. Jag söker efter att uppmärksamma att förtrycket och hedern måste bekämpas för att min dotter, och alla andra barn ska få växa upp i trygghet. Framtiden är nu och mitt förflutna har gjort mig till den jag är. Det är aldrig för sent för oss att förändra, och det måste vi!

Tack så mycket Zayda för att du ville dela med dig av din historia. Vi alla kommer att kunna dra nytta av den. Jag önskar dig och din dotter all lycka i framtiden och hoppas att du fortsätter att sprida ditt budskap på ett sådant fint sätt som idag. Återigen, stort tack!

Folkvimlet utanför fönstret hade avlägsnat sig och solen släppte sina sista strålar. Vi båda reste oss upp och kramades en lång stund innan cafédörren öppnades. En kvinna klev in tillsammans med en liten flicka i famnen. Flickan slingrade sig loss och hojtade ”Mamma!”.  Hon slängde sig över Zayda som nästan trillade omkull där hon stod. Jag förstod att det var Lea, hennes dotter. Jag kunde känna lyckan omkring mig i deras leenden och skratt. Hon hade funnit ljuset.

Maja Johansson Turunen, 8B